Det är ju inte fråga om någon traditionell musikal i den bemärkelsen att man kan luta sig tillbaka i stolen och njuta i två timmar, bli underhållen och inte tänka så mycket. Tänka är precis vad man ska göra.
"Hair" har ingen konkret handling, utan berättelsen förs framåt med hjälp av sånger. Replikerna är få. Känner man inte till berättelsen sen tidigare, blir man aningen förvirrad. Det var jag, och andra också i publiken, i pausen.
Men sen började vi förstå hur vi skulle tänka. Man måste tänka lite utanför ramarna, liksom. Då förstår man hur allt hänger ihop. Det är inte en musikalföreställning, det är mer en rockkonsert med ett budskap.
En kort resumé: Berger, Sheila och deras hippievänner lever livet, precis som hippies gjorde på 1960-talet. Det är flower power, fri kärlek och droger för hela slanten. En dag anländer Claude. Han och Sheila blir kära och Claude måste välja. Ett fritt liv med sina vänner, eller ett liv där han följer sin familjs vilja och rycker in i armén. Vietnamkriget pågår. Till sist väljer han militären och det slutar..som man kan ana.
Sista scenen var otroligt gripande och jag och M fällde nog båda en tår :) Men grande finale-numret gör att man blir glad igen.
Så mitt råd är: Gå och se "Hair" men läs gärna på innan. Här är min premiäroutfit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar