I torsdags körde jag av vägen för första gången någonsin. Det hände på en liten ö i skärgården, på en väg som inte var någon väg, utan mer som en isbana. Jag kryper fram i 40 km/h, men det hjälper inte. Mitt i en brant backe med snäv vänstersväng känner jag att bilens bakhjul tappar fotfästet (eller heter det kanske däckfästet). Jag sliter febrilt i ratten och försöker få bilen att räta upp sig, men icke. Bilen kanar över i motsatta körfilen, snurrar ett halvt varv och glider ner i diket.
#&¤/%(¤#//¤%#&")&%. En lång ramsa med fula ord kommer ur min mun. Så här skulle det ju inte gå. Passagerarna i de två bilar som kört efter mig stannar och springer fram. Är du okej? Slog du dig? Har du ont någonstans? Jag mår fint, säger jag. Allt jag kan tänka på är det möte jag har inbokat klockan 15. Hur ska jag nu hinna dit i tid? Jäklar. Någon dikesköning har jag inte tid med.
20 minuter senare står bilen på vägen igen. 15 minuter senare anländer jag dit jag ska. Mindre än 10 minuter försenad. Yes, jag hann precis.
Ett par timmar senare, när jag väntar på färjan tillbaka till fastlandet, kommer tankarna. Tänk om det hade slutat på ett annat sätt? Tänk om jag hade mött en bil när kanade över till motsatta filen? Tänk om bilen hade voltat och landat på taket? Om jag hade kört snabbare, hade jag då kört in i det stora klippblocket som bilen nu stannade någon meter ifrån? Som tur var fick jag inte svar på dessa frågor.
Jag har haft körkort i snart tio år. Jag ser mig själv som en bilist som inte tar några risker i trafiken. Det närmsta en trafikincident jag hittills kommit är när jag för ett par år sedan backade in i en parkerad bil.
Nu kom jag undan med blotta förskräckelsen. Både jag och bilen klarade oss utan en enda skråma. Hala vägar kan vara förrädiska. Hur försiktigt man än kör kan olyckan vara framme. Tänk på det när ni kör vintertid, det kan inte sägas för ofta. Huvudsaken är att man kommer fram, inte när.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar